PIGMENT – KULÖRPIGMENT – ULTRAMARIN

Ultramarin är ett blått pigment som bl.a. innehåller silikat av aluminium och natrium, samt svavel. Pigmentet har god ljus- och alkalibeständighet, men bryts snabbt ned av syror (även svaga). Ultramarin är laserande i olja och har generellt dålig täckförmåga. Pigmentet kan blandas med alla typer av pigment, och är olösligt men blandbart i lösningsmedel och bindemedel. Det är däremot inte helt vattenmotståndskraftigt och kan fälla ut vid höga fuktkvoter. En varning kan vara på sin plats för att använda ultramarin i svavelhaltiga miljöer. Vi har noterat att t.ex. snickeridetaljer utomhus på öarna i vår västra skärgård, där man målat med ultramarin, har kulören bara på något år bleknat bort på väst och sydsidan.

Vi misstänker att detta har att göra med koleldningen i bl.a. England som ju släpper ut stora mängder svavel över Västsverige. Ett annat problem som uppstår med ultramarinblått i fullton utomhus - den kan inte byggas med tillsats av fyllnadsmedel i slutstrykningen eftersom minsta fällning gör att det blåa ser blekt ut. Ultramarin var känt redan av de gamla egyptierna. Dessa använde halvädelstenen Lapis lazuli som man malde och slammade, och fick på så sätt ett blått pigment.

Lapis lazuli eller Lasursten användes för över 5 000 år sedan som smyckesten i Mesopotamien, Kina och Egypten. Till Europa kom det med venetianska handelsmän som handlade med orienten. Under medeltiden fick det namnet Ultramarin för att stenen hämtades från andra sidan havet (ultra = på andra sidan, marin = hav). På grund av sin sällsynthet var pigmentet hett eftertraktat, och priset antog ibland astronomiska nivåer.

Efter att man 1806 lyckats göra en första kemisk analys av ultramarinen, och efter att ha utlyst en tävling med en större prissumma, lyckades tre kemister 1828, Guimet, Gmelin och Köttig, oberoende av varandra framställa syntetiskt ultramarin för porslinsmålning. Porslinsfabriken i Meizen blev 1829 först med att tillverka pigmentet industriellt, och följdes sedan av en fabrik i Frankrike 1830, och en i Tyskland 1834. Genom att upphetta kaolin, kvarts, soda, svavel, harts, kol och natriumsulfat i en smältdegel till 700-800°C, med avkylningsperioder under 12 dagar, får man en slaggklump som är färgad i en rent grön nyans - ultramaringrönt.

Den blåa färgtonen och pigmentegenskaper får den först efter förnyad upphettning med svaveltillsatts, avkylning, tvätt, malning, avslamning och torkning.

Genom en mer miljövänlig process hoppar man idag över steget till ultramaringrönt och går direkt till att ta fram ultramarinblått, vilket naturligtvis gör att det ultramaringröna så småningom kommer att försvinna. De idag vanligaste sorterna i Sverige är syntetiskt tillverkad ultramarin som kommer från Kina och England. Den Engelska är mer koncentrerad och har högre kvalité och ljusäkthet. Då ultramarin förekommer i ett flertal kvalitéer, bör användningsområdet styra över kulörkravet.

ultramarin

Torkegenskaper i olja: Goda.

Kemisk beteckning: Svavelhaltigt natriumaluminiumsilikat.

Framställning: Genom upphettning av kaolin, soda, svavel, kvarts och glaubersalt till 700-800°C under 80-120 timmar. Därefter får pigmentet kylas av och förbränningsprocessen upprepas en eller flera gånger beroende på vilken nyans man eftersträvar. Efter första bränningen är kulören grön och säljs i handeln som Ultramaringrönt. Därefter tvättning, malning, slamning, torkning och sortering. Vid slamningen sjunker mörkare korn till botten först och de ljusare sköljs vidare.

Kornstorlek: Fin.

Täckförmåga i olja: God.

Ljusäkthet: God.

Blandbarhet: Med alla pigment. Med alla bindemedel.

Miljöpåverkan: Ingen

Allmänt: Syntetiskt framställt sedan 1829. Generellt: Ljusa sorter har god täckförmåga. Mörka sorter är grova och täcker därför dåligt. Dålig täckförmåga i olja. Bleks av svavel och ättika.