linet och linoljefärgens historia
kort historik
Att måla och dekorera sina hus och boningar med färg eller motiv har följt och fascinerat människan
sedan urminnes tider. De äldsta exempel man funnit på detta ligger 15 000 – 20 000 år tillbaka i tiden
i form av svåråtkomliga grottmålningar som förmodligen haft någon form av "religiös" betydelse,
antingen som en "moder natur" dyrkan eller för att underlätta jakten. Om detta kan vi dock enbart
spekulera.
Den färgskala man använde gick i bruna, röda och gula toner och färgerna bestod ofta av djurfett
blandat med jordpigment. D.v.s. kulörta pigment sammanhållna av ett bindemedel.
Detta sätt att fästa/ändra kulör på ett underlag har inte ändrat sig särskilt mycket genom
årtusendena, även om materialen som används idag är annorlunda. Detta innebär att "färg" är en av
mänsklighetens äldsta uppfinningar. Linolja har i dessa sammanhang gamla anor eftersom linet är en
mycket gammal kulturväxt.
De första bevisen på att linfröet använts till föda finner man i lämningar runt medelhavet som är över
9 000 år gamla och bruket att framställa kläder och textilier av linfiber kan dateras 6 000 år tillbaka i
tiden i samma område.
Till Norden vandrade linet in från Sydeuropa under bronsåldern (1500-500 f.Kr.).
Avbildningar av linfällt har hittats i över 4 000 år gamla egyptiska gravar, vilket torde bevisa vilken
status man ansåg att linet hade som odlingsgröda, och bl.a. var mumiernas lindor vävda av lin.
Även om man kan bevisa att egyptierna tidigt kände till linoljans egenskaper som bindemedel, tycks
den inte ha varit speciellt använd som sådan, kanske beroende på att linoljan inte fungerade så bra
ihop med de mineraliska underlag man generellt använde för dekorationsmålning. Det egentliga
genombrottet för linolja som bindemedel kom under renässansen på 1400-talet när de nederländska
bröderna van Eyck gick ifrån den tidigare använda temperatekniken och utvecklade en blandteknik av
olje- och temperamålning. Oljefärgsteknikens djup och lyskraft passade bättre till det
tredimensionella måleri som man just upptäckt och slog snabbt igenom i Europa. Mästare som
Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael förfinade tekniken.
Här i Norden finns väldigt lite bevarat från tiden före Kristendomen, men man kan med fog anta att
handelskontakterna med framförallt österlandet, som var vitt utbredda redan på 600 - 700-talet,
påverkade och inspirerade dåtidens människor.
I och med kristendomens genomslag på 1 000-talet vandrade munkar och präster från Europa upp
för att kristna hedningarna i norden och tog då samtidigt med sig dåtidens dekorationsidéer från
Sydeuropa.
I de tidigaste bevarade kyrkorna från 1100-talet finns en tydlig påverkan från t.ex. Tyskland, Frankrike
och Ryssland.
I Sverige användes tidigt tjära som träskyddsmedel utvändigt för att t.ex. skydda timmerknutarna och
vindskivorna - ibland med tillsatts av rödfärgspigment eller kimrök. Under 1600-talet blev det vanligt
att man rödfärgade kyrkor och finare herrgårdar för att markera välstånd och klasskillnad.
I slutet av samma århundrade beslutades det från kungligt håll att alla gråa hus i städer skulle
rödfärgas för att höja statusen på svenska samhällen. Oftast målades då enbart gatufasaden medan
innergårdarna förblev obehandlade.
Även om linoljefärg använts tidigt för dekorationsmåleri och för att skydda slitytor inomhus, var det
inte förrän i mitten/slutet av 1700-talet som den slog igenom som utomhusfärg.
Återigen var det de välbesuttna som ville skilja ut sig från mängden. Man lät sig inspireras av de ljusa
kalkade eller putsade stenhusen i Sydeuropa vars färgskala lätt kunde tas fram i linoljefärg.
Detta i kombination med att byggnadsstilen ändrades och man började panela sina hus för att få
slätare ytor, gjorde att linoljefärgsmålning tog över som vanligaste färgbehandling.
I början av 1800-talet hade linoljefärgen i princip helt tagit över i stadsbebyggelse medan rödfärgning
förblev vanligt förekommande på landsbygden. Men även där började linoljefärgen användas
utomhus till snickerier såsom fönster, dörrar, vindskivor etc.
Notera att det i första hand var bättre bemedlade bönder, prästgårdar eller tjänstebostäder av olika
sorter som målades - de flesta backstugor och torp där vanligt fattigt folk bodde var ofta omålade
långt in på 1900-talet!
Det invändiga dekorationsmåleriet utvecklades också starkt under denna tid i konkurrens med
industrialiseringen och dekorationsmålarna blev i princip en egen yrkeskår med långt drivna
kunskaper i perspektivmålning, "Trompe l´oiel", träådring, marmorering etc.
Denna konstform nådde sin höjdpunkt under slutet av 1800-talet, och det berättas att den kände och
mycket skicklige engelske ådraren/marmoreraren Thomas Kershaw under en utställning i Paris på
1880-talet blev mer eller mindre utslängd och anklagad för att fuska genom att ställa ut "äkta"
marmor och träslag när han förevisade sitt måleri!
Linoljefärg (jämte Falu rödfärg) var det helt dominerande målningssystemet ända fram till
början/mitten av 1930-talet då hartsolja pga. ransoneringar under andra världskriget ersatte linolja
som bindemedel. Hartsoljefabriker växte upp på flera håll och trots att många målare ansåg att
färgkvalitén blev kraftigt lidande om man använde hartsoljan hade den kommit för att stanna.
Hartsoljan, eller Alkyden som handelsnamnet är efter engelskans Alcohole och Anhydrid, är en
syntetiskt framställd polymer som man får genom att upphetta t.ex. glycerin och ftalsyra vilket ger en
hård, glasartad harts.
Den förste som lyckades framställa en sådan var den svenske kemisten Berzelius vilket han redovisar
i en avhandling från 1847.
Någon praktisk användning vid färgtillverkning fick dock inte denna upptäckt förrän den amerikanske
forskaren Kienle i slutet av 1920-talet kom på att koka med fettsyror från torkande oljor som t.ex.
linolja, sojaolja, tallolja etc. vilket gjorde den lämplig som tillsatts i lackfärger.
Genombrottet för denna färgtyp kom efter andra världskriget när man genom modifiering kunde
använda den som bindemedel i utomhusfärger. Alkydfärgen gav en jämnare, hårdare yta utan
insugningsfläckar jämfört med linoljefärgen, men framförallt torkade den betydligt fortare vilket
snabbt gjorde den populär - framförallt eftersom ackordet för målarna inte ändrades!
Den högt uppdrivna byggtakten under miljonprogramet på 60-talet främjade snabbtorkande färger.
För att bli riktigt snabbtorkande användes lättflyktiga lösningsmedel som t.ex. Xylen som
spädningsmedel, vilket fortfarande än idag är vanligt förekommande framförallt i slipgrunder vid t.ex.
industriell fönstermålning.
Dålig kunskap och information om lösningsmedlens hälsorisker gjorde att man inte vare sig vädrade
eller på annat sätt skyddade sig från dess påverkan.
Målarna som fram till 50-talet tillhört en yrkeskategori med förhållandevis få "yrkesskador",
drabbades hårt av det ohämmade användandet av aromatiska lösningsmedel och många blev
skadade för livet.
En ökad insikt och kunskap om lösningsmedlens skadeverkningar, samtidigt med en övergång till
vattenbaserade färgtyper gjorde att man från fackligt håll började slåss för en "lösningsmedelsfri "
arbetsmiljö.
År 1987 träffades ett avtal mellan berörda parter där man kom överens om att inga anställda målare
skulle behöva acceptera att arbeta yrkesmässigt med lösningsmedel vid invändiga måleriarbeten.
RAÄ (Riksantikvarieämbetet) krävde dock att ett undantag gjordes för invändiga målningsarbeten på
K-märkta hus, vilket man fick igenom - naturligtvis under förutsättning att arbetet kunde utföras på
ett så betryggande sätt som möjligt för målarna.
Vid denna tidpunkt hade man inte haft tillgång till ren, lösningsmedelsfri linoljefärg sedan början på
60-talet, och all oljefärg som salufördes på marknaden var spädd med lacknafta vilket fick till följd att
lösningsmedelsburen färg och (lin)oljefärg blev synonymt. Detta gjorde att Målarfacket drev
kampanjer för att få linoljebaserade färger förbjudna inom yrkesmåleriet ända långt in mot slutet av
90-talet.
År 1989 släppte en Chalmersforskare en avhandling där han hade lyckats bevisa sambandet mellan
vattenburen latexfärg och de under 80-talet mer och mer frekventa rötskadorna på utvändig
träpanel.
"Plastfärgs"-skandalen var ett faktum.
De färgfabrikanter som tillverkade latexfärger hade under slutet på 70-talet och under hela 80-talet
ohämmat marknadsfört latexfärgen som "en-gång- tjockt-färgen", d.v.s. enligt reklamen behövde
man inte grunda träet före målning eftersom latexfärgen hade tillsatts olja och man kunde då genom
en tjock strykning utföra både grundning och färdigstrykning på en gång!
Det här fungerade naturligtvis inte (vilket rötskadad panel för 100-tals miljoner vittnar om), men
under den extremt expansiva byggperioden på framförallt 80-talet var detta ett argument som föll
både målare och byggare i smaken varför det knappast framfördes några tvivel eller någon kritik.
För övrigt var det ju ingen som byggde för att äga, utan alla byggde för att sälja och tjäna snabba
pengar på galopperande prisökningar, så frågan om framtida underhållskostnader stod inte på
dagordningen.
Fördelen var att det i konsumentled drogs igång en offentlig debatt som resulterade i en önskan att
de flesta fasader skulle grunderas med oljebaserade grunder före målning. Tack vare detta träffades
en principöverenskommelse inom branschen 1992 att de vattenbaserade grundfärgerna som alla
använt vid fabriks-grundering inte längre skulle räknas som godkänd grundfärg, utan enbart klassas
som "transportskydd". Allt virke skulle därför platsgrundas för att få ett acceptabelt skydd.
När detta skrivs 25 år senare har, förutom att döpa om de vattenburna "fabriksgrunderna" till
"transportskydd", dock nästan ingenting hänt vad gäller platsgrundning med oljegrund. På de flesta
träbyggnader påförs färdigfärgen direkt på "transportskyddet" utan något som helst bottenskydd.
Färdigfärgerna består fortfarande till största delen av vattenbaserade färger - dels för att de två stora
i Sverige dominerande färgkonglomeraten satsat stora pengar i maskinell utrustning och utveckling
av dessa färgtyper, men även för att kunskapen om vad som är vad hos den stora allmänheten är
generellt mycket dålig.
Den massmediala exponeringen och den inofficiella debatt som drogs igång, kanske i kombination
med en kraftig lågkonjunktur där de som fortfarande hade möjlighet att investera i hus eller
underhåll av desamma ville vara säkra på att få något hållbart, gjorde att man började blicka tillbaka
mot det som man ansåg hade fungerat bra - "När farfar målade använde han linoljefärg och han hade
aldrig problem vare sig med röta eller mögelangrepp!".
Under större delen av byggkrisen i början på 1990-talet dominerade tre väldigt starka trender -
gammaldags, hantverk och miljö.
Ren linoljefärg som åter hade börjat tillverkas av flera mindre, specialiserade fabrikanter fick en
renässans både i konsumentled och bland arkitekter och större beställare. Däremot mötte detta ett
stort motstånd bland målarna eftersom man inte längre behärskade linoljefärgsmåleriet.
Trots att linoljefärgens återkomst motarbetats av både målarfacket och de större färgtillverkarna kan
man idag se att den har återetablerat sig som ett alternativ till modernare oljefärgsvarianter.
Linoljefärg är ju tillsammans med Falu rödfärg förankrat i folksjälen som ur-svenskt, och att
linoljefärg uppfattas som mycket positivt i de breda folklagren kan man bl.a. se på att de moderna
oljefärger som fram till mitten på 90-talet såldes med argumentet att dom var alkydförstärkta, idag
marknadsförs nästan uteslutande med argumentet att dom är linoljeförstärkta!
När detta nedtecknas har man sedan 10-15 år börjat lansera vattenburna oljefärger där man bytt ut
lacknafta som lösningsmedel och ersatt det med vatten.
Dels har priset på råoljan gått upp kraftigt och ett fat ligger idag på 50-60 $/fat vilket gjort både
lacknafta och latexbindemedel betydligt dyrare som råvaror än tidigare eftersom dessa är
petroleumbaserade.
I latexfärgerna ersätter man plastbindemedlet med några delar alkydolja som är billigare och
marknadsför detta som en "ny" färgteknologi för 2000-talet, och i oljefärgerna ersätter man
lacknaftan med vatten (kranvatten kostar ju bara ett par öre/Kg på våra breddgrader!) eftersom man
på detta sätt vill utnyttja den säljfördel det innebär att kunna säga att man tagit bort den
miljöbelastande lacknaftan och ersatt den med vatten.
Vattenburna alkyder innehåller konserveringsmedel, biocider samt olika kemiska tillsatser för att den
utspädda färgen skall fungera varför man kan ifrågasätta om miljövinsten verkligen är så stor jämfört
med den som späds med petroleumprodukter.
Det återstår att se om dessa färger verkligen ger ett acceptabel skydd och livslängd åt det
behandlade virket. Det är nämligen svårt att få oljan i grundfärgen att penetrera in i träet om man
emulgerar den i vatten - framförallt hartsrik alkydolja, eftersom vatten har mycket större ytspänning
än lacknafta.
Något som förmodligen kommer att påverka färgtillverkningen inom den perioden är EU´s nya
miljölag REACH som börjar gälla i ett första steg 1/7 2007 och fullt ut år 2010.
Denna nya förordning lägger mycket större vikt vid vad som avgår och emitteras från kemiska
produkter, samt lägger ett mycket större ansvar på kemiindustrin att dokumentera och registrera
innehållet i produkterna.
Man har bl.a. velat införa en substitutsregel som innebär att man skall byta ut kemikalier mot mindre
miljöbelastande alternativ om det finns.
Detta har använts flitigt av färgindustrin det sista året som försäljningsargument för att motivera
varför man ersätter lacknafta med vatten.
Denna regel har dock inte fått genomslag ännu, så det återstår att se vad som kommer att gälla i
framtiden.